Handintensiva arbeten i nytt fokus
Publicerad 2019-11-18 | av Anna Liedgren, fysioterapeut
Publicerad 2019-11-18 | av Anna Liedgren, fysioterapeut
Den 1 november trädde nya föreskrifter om medicinska kontroller i arbetslivet i kraft. En av de viktigaste nyheterna jämfört med tidigare är införandet av medicinska kontroller vid handintensivt arbete.
I praktiken innebär det att alla medarbetare som har ett handintensivt arbete ska erbjudas regelbundna medicinska kontroller med start i november 2021, även de som redan drabbats av belastningsskador till följd av handintensivt arbete. Potentiellt handlar det alltså om en stor grupp medarbetare, vars arbetssituation nu behöver kartläggas i ett första skede.
Anna Liedgren arbetar som fysioterapeut på Previa i Skellefteå och välkomnar förändringarna:
– De nya föreskrifterna underlättar ett mer systematiskt arbetsmiljöarbete och kommer att vara till stor nytta. Fler människor blir medvetna om hur de använder händerna i sitt arbete, vilket i slutänden kan minska lidande och sjukskrivningar.
Mycket beror på den sammanlagda belastningen under en hel arbetsdag. Därför är det viktigt att en riskbedömning genomförs.
Att definiera vad som menas med handintensivt arbete och vilka yrkesgrupper som är i riskzonen för att drabbas av belastningsskador är dock inte helt enkelt. Arbetsmiljöverkets definition är ”arbetsmoment som innebär snabba handledsrörelser med kraft som kan öka risken för belastningsskador i händer, armbåge och nacke om de inte genomförs på ett säkert och hälsosamt sätt.”
Men Anna Liedgren pekar på andra faktorer som också spelar in.
– Att definiera och avgränsa vad som är ett handintensivt arbete kan vara svårt. Mycket beror på hur man jobbar, hur mycket man använder händerna i olika moment och den sammanlagda belastningen under en hel arbetsdag. Repetitiva rörelser kan öka risken. Hur tungt du håller och hur hårt du håller, påverkar också hur snabbt du får en belastningsskada. Därför är det så viktigt att en riskbedömning av arbetsmomentet genomförs, för att kunna svara på frågan om arbetet är handintensivt eller inte.
Även stress ökar risken, tillägger hon:
– Att använda händerna fel och göra för snabba rörelser kan vara stressrelaterat. Är man stressad är det lätt att glömma att tänka ergonomiskt. Många har en tendens att bita ihop och hålla ut.
Jämfört med felaktiga lyft – som snabbt ger utslag i form av ryggont – är handskador mer smygande. De kan ta lång tid att få, men är å andra sidan svåra att bli av med, påpekar Anna Liedgren.
Hur ser de tidiga varningstecknen ut?
– Stelhet, trötthet, smärta. Man blir trött i musklerna, känner sig svag och får ont. Om du har ont även efter att du har slutat arbeta och inte längre använder händerna, då kan du ha en belastningsskada.
De flesta av oss använder ju händerna i vårt arbete. Vilka löper störst risk?
Arbetsmiljöverket menar att yrkesgrupper som kan komma att omfattas av de nya föreskrifterna kan bland annat vara lokalvårdare, montörer, slaktare eller de som arbetar vid löpande band, till exempel inom fiskindustrin.
Vilka skador vill man undvika med att skärpa regelverket?
– Belastningsrelaterade besvär i övre extremiteter, som overused hand syndrome, tennisarmbåge, golfarmbåge, karpaltunnelsyndrom, DeQuervain med mera.
Råd till dig som är arbetsgivare
Mer om förändringarna av Medicinska kontroller i arbetslivet
Exponering för vibrationer är vanligt i arbetslivet och medför signifikant risk för skada. Man skiljer mellan hand–armvibrationer vid arbete med handhållna vibrerande maskiner (t ex borrmaskiner, motorsågar) och helkroppsvibrationer (HKV) vid arbete i motorfordon (t ex lastbilar, skogsmaskiner). Kunskapsläget om hälsoeffekterna av helkroppsvibrationer är mer osäkert, därför är begreppet slopat i nya AFS.
Det är däremot välkänt att hand–armvibrationer kan ge övergående och bestående skador i blodkärl, nerver och muskler.
Det totala antalet yrkesverksamma i Sverige som utsätts för vibrationer minst en fjärdedel av arbetstiden anges till ca 290 000 för hand– och armvibrationer och ca 260 000 för helkroppsvibrationer.
Källa: Läkartidningen